Dålig på att må dåligt

"Jag är så dåålig på att må dåligt!" utbrast jag i ångest till min pojkvän.

Och oj, vad sant det var. Jag mådde fruktansvärt dåligt av att må dåligt. Och det fick mig att må ännu sämre – i en negativ spiral utan något tydligt slut.

Jag tyckte därmed att det var hans ansvar att se till att jag aldrig behövde må dåligt. Men han lyckades inte med det och så småningom gjorde jag slut.

Efter några spruckna relationer, insikten om att jag pluggat fel utbildning i fem år och sjukdomar i familjen, blev jag till slut tvungen att erkänna att livet ibland bara suger. Även om du har jobbat med ditt mindset och har positiv inställning till det mesta.

Få människor sätter sig i lotusställning och låter skammen, sorgen eller ilskan skölja över en när chefen säger att de inte håller måttet eller när deras livs kärlek lämnar dem. I stället gör vi nästan vad som helst för att slippa känna det som gör ont.

Vi äter, vi dricker, vi jobbar, vi tränar, vi hittar någon ny att bli kär i, eller så stänger vi av.

Speciellt vi som fick uppskattning när vi växte upp för att vi var sansade, duktiga, snälla, glada eller jämna i humöret är ofta skitkassa på att må dåligt. Någonstans lärde vi oss att vårt värde hänger ihop med vår rimlighet och avsaknaden av dramatik. Inte konstigt att det känns som en katastrof när vi misslyckas, blir lämnade eller inte orkar vara vårt vanliga stabila, glada jag.

Det hjälpte mig enormt att förstå att det som gjorde så fruktansvärt ont inte bara var sorgen, skammen eller rädslan i sig - utan min egen övertygelse om att jag inte var värd att älskas när jag inte var på topp.

När jag förstod det blev det också lättare att göra något som tidigare känts helt omöjligt.

Bara... må dåligt. För det är faktiskt hemligheten. Att kunna vara okej med att må dåligt.

Inte för att det är gött på något sätt, men det är inte farligt. Gråta, skrika eller skämmas när livet gör ont är ju helt rimliga reaktioner.

Problemen uppstår istället när vi börjar fäkta vilt omkring oss för att slippa känna. Då fattar vi beslut som inte handlar om vad vi mår bra av eller behöver, utan som bara så snabbt som möjligt ska få tyst på känslan.

Just nu befinner jag mig mitt i ett gräl med min sambo, som är på annan ort.

För tio år sedan hade jag:

·       satt mig i bilen och kört dit i panik, för vi MÅSTE lösa det NU.

·       hört av mig till andra män för att få bekräftelse på mitt värde.

·       gett mig ut klockan två på natten och sprungit en halvmara.

Nu sitter jag istället och skriver med en ångestboll i magen. Jag ger den lite uppmärksamhet då och då, och sedan fortsätter jag skriva. När jag känner mig redo ska jag fundera på hur jag vill hantera situationen.

Livet suger fortfarande ibland. Skillnaden är att jag nu mer inte är rädd för att må dåligt.