Men... vem är det som kör egentligen?

”Varför är det alltid pappan som kör?” frågade mitt bonusbarn när vi satte oss i bilen, med min sambo vid ratten som vanligt.

Jag tänkte ett snabbt varv på mina vänner, på jobbresor där kvinnor och män samåkt och min egen erfarenhet av hur det brukar se ut.

"Alltid" var väl att ta i, men jag fick hålla med honom om att det brukar vara mannen som kör. (80 procent enligt Folksam.) Jag tror, sa jag, att det beror på att det alltid har varit så. Pappor eller män har sett sina egna pappor köra och kvinnorna har sett sina mammor sitta bredvid. Då är det lätt att man gör samma sak, nästan automatiskt.

Men det är klart att man kan välja, kände jag att jag ville lägga till.

Jag funderade vidare. Trots att både jag och min sambo tycker bättre om att köra än att sitta bredvid, går han med självklarhet till förarplatsen varje gång vi ska åka tillsammans. Att jag ibland, men sällan, säger ”kan inte jag få köra?” Då får jag köra, men normalläget fortsätter sedan vara att han går till förarplatsen och jag till passagerarsätet.

Jag skulle förstås kunna sätta mig i förarsätet när vi ska åka, så får han sätta sig bredvid. Men det skulle kännas lite som en anarkistisk handling eller ett statement: ”Jag tänker köra nu. Så det så.” Och inte så där självklart som det känns för honom.

Jag tänker på andra situationer i livet där män går mot ”förardörren” utan att tänka på det, medan kvinnor inte gör det med samma självklarhet. Av vana och gammal hävd, men kanske också för att slippa en ifrågasättande kommentar, eller blick. Inte öppet kritisk, men tillräcklig för att påminna oss om att vi inte agerar som förväntat. Och då blir det bekvämare att sätta sig i passagerarsätet.

Men om vi alltid följer den bekväma impulsen kommer det metaforiska förarsätet aldrig att kännas lika självklart för oss som det gör för de flesta män - och det är väl klart att det borde? Så nästa gång du märker att din första impuls är att sätta dig bredvid - fundera en gång till på om du inte ska köra.