Säger du att det inte funkar men löser det?

"Chefen, jag hinner faktiskt inte längre. Det är alldeles för mycket att göra."

"Sambon, jag behöver hjälp med maten, barnen, städningen, kalaset och semesterplaneringen."

För många av oss är det svårt att säga de här sakerna.

Det är jobbigt att erkänna att vi inte räcker till och att be om hjälp ger oss kli! Så när vi väl säger det känns det självklart att den andra ska lyssna, förstå och hjälpa till.

Och sedan händer... ingenting. Chefen återkommer inte med prioriteringar och sambon fortsätter med sina golfrundor på lördagsförmiddagarna.

Du får alltså ingen avlastning. Så du fortsätter göra det du alltid gör. Du löser det.

Kanske tills du byter jobb, eller i värsta fall bränner ut dig. Kanske tills du blir ledsen eller bitter och relationen går sönder.

Själv har jag bett, gråtit, varit arg, ritat modeller, visat på fakta och plockat fram forskning som inte gått att ifrågasätta! Jag har varit supertydlig med helt rimliga behov - och sedan med stor förvåning sett människor skita i dem fullständigt.

Aha-upplevelsen kom den dagen jag var så irriterad att jag struntade i att vara fantastisk. Arbetsuppgifter föll. Människor påverkades. Min chef påverkades. Och strax därefter anställdes ytterligare en person.

Det var då jag insåg det:

Så länge jag fortsätter att lösa problemet, finns det egentligen inget problem. I alla fall inte för någon annan.

Människorna vi ber om hjälp är sällan elaka, men de är bekväma - när de har möjlighet.

Om tvätten blir tvättad och jobbet utfört finns det inget som motiverar en förändring i deras värld. Och varför skulle de lägga dyrbar tid på att förändra ett system som i deras värld uppenbarligen fungerar?

Så det du säger med ord behöver också synas i verkligheten!

Jag vet att det känns fel i hela kroppen att strunta i ansvar och låta saker gå åt skogen!

Men så länge du motbevisar det du säger med det du gör, kommer det bli svårt att få till förändringarna som verkligen behövs.