Säger du att det inte funkar men löser det?

"Chefen, jag hinner faktiskt inte längre. Det är alldeles för mycket nu."

"Sambon, jag behöver hjälp med maten, barnen, städningen, kalaset och semesterplaneringen."

För många av oss är det jättesvårt att säga de här sakerna.

Det är jobbigt att erkänna att vi inte räcker till och att be om hjälp ger oss kli!

Så när vi väl säger det känns det självklart att den andra borde lyssna, förstå och göra sitt yttersta för att hjälpa till.

Och sedan händer... ingenting. Chefen återkommer inte med prioriteringar och sambon fortsätter med golfrundorna på lördagsförmiddagarna.

Du får ingen avlastning. Så du fortsätter göra det du alltid gör. Du löser det.

Kanske tills du byter jobb, eller i värsta fall bränner ut dig. Kanske tills du blir ledsen eller bitter och relationen går sönder.

Själv har jag bett, gråtit, varit arg, ritat modeller, visat på fakta och plockat fram forskning som inte gått att ifrågasätta. Jag har varit supertydlig med, vad jag tycker, helt rimliga behov - och sedan med stor förvåning sett människor strunta i dem fullständigt.

Aha-upplevelsen kom dagen jag var så irriterad att jag faktiskt lät bli att vara fantastisk. Arbetsuppgifter föll. Människor påverkades. Min chef påverkades. Och strax därefter anställdes ytterligare en person.

Det var då jag insåg det:

Så länge jag fortsätter att lösa problemet, finns det egentligen inget problem. I alla fall inte för någon annan.

Människorna vi ber om hjälp menar sällan något illa, men de är bekväma om de har möjlighet. Om tvätten blir tvättad och jobbet utfört finns det inget som motiverar en förändring i deras värld. Och varför skulle de lägga dyrbar tid på att förändra ett system som i deras värld fungerar?

Så det du säger med ord behöver också synas i verkligheten.

Jag vet att det känns fel i hela kroppen att strunta i ansvar och låta saker gå åt skogen! Men så länge du motbevisar det du säger med det du gör, kommer det bli svårt att få till förändringarna som verkligen behövs.

Och sen finns ju faktiskt också dem som hjälper till direkt, bara man råkar antyda att det känns lite övermäktigt. Dem älskar man ju högt!