Vem skyddar du?

Sambon är så sen med middagshandlingen, att det blir bråttom till dotterns fotbollsträning klockan 18. Han börjar skälla när hon inte hittar sina fotbollskläder och går ut till bilen och väntar, medan hon är ledsen.

Du står bredvid och tittar på. Hon som nyss såg fram emot träningen står nu med gråten i halsen och försöker packa fortare.

Det är inte hon som har orsakat stressen. Hon är bara ett barn som ska träna fotboll. Så du går in och medlar, fixar och tröstar. Du hjälper henne hitta tröjan. Säger att pappa bara är lite stressad. Ger henne en extra kram och försöker hjälpa henne tillbaka till den där förväntansfulla känslan inför träningen.

En väldigt fin lösning i stunden. Men sedan då?

När ni sitter i soffan och barnen har lagt sig? Säger du till din sambo att det där inte kändes bra? Att hans dåliga planering skapade stress och att er dotter fick ta emot den? Eller låter du det passera?

Kanske vet du redan ungefär vad som händer om du tar upp det. Han kommer inte säga: ”Fan, du har rätt. Det där blev inte bra.” Han kommer tycka att du kritiserar honom. Att du alltid ska ha synpunkter. Att han faktiskt försökte få ihop middagen och fotbollen och att du minsann inte gör allting perfekt heller.

Och du börjar tvivla på din egen rätt att säga något. Han är ju också vuxen. Barnen är lika mycket hans. Varför skulle ditt perspektiv vara det rätta? Vem är du att recensera hans föräldraskap?

Så du säger inget.

Och nästa gång gör du samma sak. Du tröstar dottern. Du låtsas att allt är bra inför din sambo och nonchalerar dina egna känslor och ditt behov av förändring.

Men det som känns smidigast i stunden gör att din dotter, även i fortsättningen, måste lida av att en vuxen person inte hanterar sina känslor konstruktivt. Och du fortsätter lida av att se detta pågå. Så gör du rätt prioritering? Skyddar du rätt persons känslor?

Du kanske hoppas att han ska börja göra annorlunda på eget bevåg, men finns det egentligen något som talar för det? I hans medvetande finns det inte ens något problem, eftersom du så effektivt skyddar honom från konsekvenserna av hans beteende.

Han skulle behöva få förtroende att vara vuxen och möjlighet att ta ansvar. Han behöver få veta att hans sätt att hantera stress gjorde er dotter ledsen.

Han kan bli arg, han kan skämmas, eller slå ifrån sig... Hur han väljer att hantera det är inte upp till dig. Men att göra honom uppmärksam på din upplevelse, så han får möjlighet att göra annorlunda - det kan du göra. Det är mer lojalt mot både dig själv, din dotter, sambon och er relation, än när du fixar vid sidan av.

För du kan inte - och det är inte din uppgift - att skydda vuxna människor från obehag de själva skapar.